I vinterkylan efteråt frågar en konsertbesökare en annan "Var är jag?".
- "St Eriksplan".
Ungefär så omtumlande är det att se D'Angelo, tillbaka på scenen.
Vägen tillbaka har ju inte direkt varit spikrak. Det senaste decenniet har amerikanen tillbringat ungefär lika mycket tid i rätten som i studion. Han har inte släppt en skiva på tolv år. En stor del av tiden har 37-åringen slösat bort sin talang på helt fel saker. "R'n'b-Jesus" har gått från sexgud till ett plufsigt skämt.

Men på scenen, på världspremiären (!) av "D-tour" ser han fräsch ut. Tillbaka i någorlunda fysisk form. Och han sjunger som en brunstig ängel.
D'Angelo, på skiva en stillsam hybrid av Prince och Marvin Gaye, stampar gasen i botten som om han i stället var klonad av James Browns och The Times DNA-rester.
Han växlar mellan att spela gitarr och piano. Han skapar funkparty och kommer av sig av skratt när publiken vrålar "Chicken grease!" på hans uppmaning. Snart hasar han omkring i mysbyxor och brottarlinne och påminner sannolikt inte särskilt mycket om den D'Angelo som utförde en mytomspunnen konsert på Cirkus i Stockholm för drygt tio år sedan. Men spela roll?

Med tanke på den långa frånvaron är det häpnadsväckande hur tight det låter. Hur mycket utrymme det finns för säker improvisation och hur skickligt och oförfalskat han bjuder in publiken i sin musikaliska bubbla. Hur han lyckligt drar ut på "Shit, damn, motherfucker" så att den utgör typ en femtedel av konserten. Hur han sätter punkt för "Sugah daddy" typ fem gånger, men tar upp den igen och igen och igen.
Hur han, ibland bara med ett litet lyckohopp eller en glädjefalsett, välter hela stället.
Rätt enastående.