Jack White
Hovet, Stockholm.
Publik: 4 400.
Vem: Jack White, 37, från "Motor city" (Detroit) albumdebuterade med White Stripes 1999. Han har även varit motor i Raconteurs och Dead Weather, gjort filmmusik och agerat producent (åt bland andra First Aid Kit).
Vad: Världsturné som drog igång efter att Jack White gav ut solodebuten "Blunderbuss" i april. På turnén har han med sig ett kvinnligt kompband, Peacocks, och ett manligt Buzzards.
Bäst: Det finns trots allt en anledning till att "Seven nation army" blivit en modern rockklassiker.
Sämst: Ett halvfullt Hovet... roligare inramning kan man ha.
Fråga: Varför gör han inte sin fantastiska cover av U2:s "Love is blindness"?
Tre höjdare med jack white
1 "Seven nation army"
White Stripes-hiten från 2003 som blev en oväntad sommarplåga när Italien vann VM-guld i fotboll och har stannat kvar på läktarplats sedan dess. I Jack Whites version är det storslagen arenarock.
2 "Steady as she goes"
Apropå hits - den här Raconteurs-singeln borde blivit en världsuccé, men nådde aldrig ända fram. Blev dock en hit - med svensk text - i Schyfferts och Lindströms stand up-show. Och låter fräsch på Hovet.
3 "Weep themselves to sleep"
Flera spår från soloäventyret "Blunderbuss" ("Love interruption" måste också nämnas) låter hårdare och häftigare live än på skiva. Kanske står den här pianobaserade rockoperan ut mest på Hovet.
Jack White är satans cool och spelar som en gitarrgud.
Det är stundtals väldigt underhållande.
Men den rutinerade solodebutanten verkar inte ha slipat färdigt på sin show.
Jack White är ingalunda som alla andra.
Till exempel: När han åker ut på sin första soloturné tar han med två kompband. Ett manligt, ett kvinnligt.
Vilka som får spela på respektive ort meddelar han vid hotellfrukosten. Allt för att alla musiker ska vara på tå.
I Sverige är det tjejerna - Peacocks - som backar upp amerikanen. Och visst är de på tå. Eller snarare: de är så laddade att de kan explodera när som helst. Trummisen Carla Azar är min favorit. Placerad längst ut till vänster på scenkanten spelar hon hårdare än flinta och högre än Himalaya, men svänger ändå som en rondell.
Huvudpersonen, som haft ett överdrivet sinne för detaljer ända sedan White Stripes började klä sig i rött och vitt, framstår som lika noggrann i dag. Musikerna är vitklädda på en scen som badar i kallt blått ljus eller inget ljus alls.
Jack White är en lika stilsäker gitarrist. Han kan växla från bluegrass till hårdrock på några sekunder. Han får gitarren att gnissla och knastra bara genom att stirra ilsket på den samtidigt som han skruvar på effektpedalerna. Han hamrar på pianot som en snedtänd Jerry Lee Lewis och tar steget från gammal skrotig blues till välslipad garagerock utan ansträngning.
Det är väldigt coolt, men ganska långt ifrån perfekt. Konserten känns lite hackig. Den får aldrig fart. Hittar inte flytet mer än tillfälligt.
Kanske är lokalen en bidragande orsak. Det känns som att Whites generösa men aviga blandning av gammalt och nytt trots allt var anpassad för sommarens festivaler, inte för halvfulla hockeylador i september.
