Utseendemässigt verkar tiden fort­farande ha stått stilla sedan Chris Isaak strandhånglade med Helena Christensen i den klassiska genombrottsvideon till "Wicked game".

Sen kan han sjunga hur många sånger som helst om att livet är orättvist, den sanna Chris Isaak visar sig när han uppmanar publiken att trotsa alla eventuella fotoförbud och plåta honom "för bättre har jag aldrig sett ut".

Han verkar över huvud taget besitta en förmåga att frysa tiden.

Falsetten är fortfarande kusligt intakt, och under konsertens inledning får han alla sina gamla hits att låta som nya igen.

Däremellan visar han också att komikertalangerna sitter i.

Isaak har förvisso en liten skådiskarriär på sitt cv - men konsertens repliker berör ämnen långt ifrån hans mest kända Hollywoodfilmer ("När lammen tystnar", "Twin peaks").

Kvällens huvudperson hånar kärleksfullt sitt följsamma band, spatserar busaktigt ut i publikhavet och har på sig kreativa glitterkostymer (han jämför dem själv med manliga konståkares dräkter).

Har man sett honom förr är det knappast överraskningarnas afton, men det är en feelgoodkväll som vägrar ha tråkigt en sekund.

Den stora skillnaden mot förra sverigebesöket är det coverparti som showen landar i efter någon timme. Det handlar om en historielektion, baserad på senaste - i mitt tycke - ganska så platta hyllningsskivan till Sun Studios legendariska sångare.

Live är det en betydligt roligare historia. Chris Isaak gör exempelvis Carl Perkins, Johnny Cash och Jerry Lee Lewis och stannar till längst vid den uppenbara förebilden; det blir fyra Elvis Presley-covers.

Det blir historier från barndomen, det blir boogie woogie-poser, gospel och doo-wop-körer.

Det blir ett jäkla sväng.