1972 lämnade han sitt Credence Clearwater Revival, då hade gruppen hunnit ge ut sju album. Åtta år senare föddes jag, ovetande om Fogertys existens. Och ärligt talat har han aldrig kommit i min väg, och gjort väsen över det.

Men hans låtar är ändå som det påtvingade soundtracket till ens liv. "Proud Mary" på musiktimmarna i skolan, "Bad moon rising" med entusiastisk wannabemusiker på efterfest, "Have you ever seen the rain" i radioapparaten. Så hur liten han än är där på scen, så är The Fog ändå väldigt stor just här. Sverige älskar John Fogertys stabilt amerikanska rock.

I kväll blandar han och ger, som vanligt, sin mix av Credence-hits och sina favoritcovers, som Roy Orbinsons "Pretty woman" och Marvin Gayes "Grapewine". Visst, det är stundtals stompigt och hopplöst fast i den gyllene rock'n'rolleran. Men karln i nyfärgat svart hår sjunger imponerande med sin vassa, ljusa röst. Han har en publikfriande låtlista som får fläsket att röra sig på de fullsatta bänkarna.

Och att konserten är förlagd "in the middle of nowhere" i ett sommarljumt Dalhalla - det är som att Sverige bjuder Foggan på kaffe på den finaste servisen.