Till en början är det förstås kul att Modern times, Bob Dylans första skiva med nytt material på fem år, känns som den kunde varit inspelad 1956. Förutom namedroppandet av Alicia Keys i inledande Thunder on the mountain finns inte många moderna referenser att hämta. Lunkande bluesmelodier och puttrig rocknroll med tillbakalutad röst, söndagsbrunchfeeling med ett husband som kan varandra utan och innan. Dylan är och har alltid varit en artist full av motsägelser. Han hatar att spela in skivor, ändå låter han som uppfödd i studion på Modern times. De senaste årens Dylanhausse märks överhuvudtaget inte alls. Fram träder i stället en tidlös grubblande gubbe som tittar sig omkring och undrar var han passar in. Och på det sättet är det här en modern skiva; sedd genom ögonen på en 65-åring som fortfarande, just här och nu, inte funnit sig tillrätta. Här finns några låtar, framför allt Workingmans blues #2 och avslutande Aint Talkin, som direkt bränner till. Annars är Modern times en helhet, en uppvisning i konsten att få det svåra att låta löjligt enkelt. Igen. För första gången sedan 70-talet har Dylan nu nämligen släppt tre skivor i rad som alla kommer räknas till hans starkaste. Inte illa för en rocklegend som var uträknad redan 1968.