Den amerikanska duon in- leder med en mjukt bluesrockig "Howlin for you". Självförtroendet svämmar över. Sångaren Dan Auerbach sveps med av sin säkra stämma och omedelbara svänget i låten.

Och det ska sägas, väldigt få band låter så här uppvärmda och självklara redan i första låten.

Black Keys är en amerikansk duo som spelar soulig rock - och som aldrig riktigt har slagit i genom på svensk mark.

Deras största hit "Lonely boy" har samma gitarriff som Alina Devecerskis sommarplåga "Du måste flytta på dig". Det har ingen påpekat, ett tecken på hur liten roll deras rock spelat här.

Men på Way out west är det fullt framför festivalens största scen när Black Keys visar vad de går för.

Live är duon - som vanligtvis består av White Stripes-sättningen sång, gitarr och trummor - uppbackade med piano och bas. Även om extramusikerna får stå långt bak, i dunkel belysning.

Många låtar bara drar förbi, men när de kommer till "Gold on the ceiling" glimrar det till. Därefter lirar Auerbach och Patrick Carney själva. Då övergår det genast hårdare rock och lite jamsektioner jag absolut hade överlevt utan.

Beatlespopiga "Nova baby" och "Money maker" är bra och falsettsången under en gigantisk discokula i "Everlasting light" överraskar.

Men som helhet är spelningen alldeles för spretig med sin osaliga blandning av blues, soul och ömsom mjuk, ömsom hård, rock.