Scenen ser ut som ett vardagsrum, med skinnfåtöljer, bordslampor och lite förlängningssladdar huller och buller över golvmattan.
När Anna Ternheim gör entré med "Solitary move" i skenet av en glödlampa sprider hon omedelbart sin musikaliska värme över publiken. Trots det kalla ljuset, trots att hon sjunger rader som "peace comes crawling up my bone".
Några låtar senare smyger Dave Ferguson, musikalisk studioräv från Nashville, in på scenen. Anna Ternheim spelar Broder Daniel-covern "Shoreline" - strålande som alltid - medan Ferguson sitter i en fåtölj och dricker rödtjut.

Sedan stegar amerikanen fram och kompar Anna på olika instrument. De gör ljuvliga duetten "The longer the waiting the sweeter the kiss" och berättar små anekdoter om senaste skivans tillkomst.

Det är en förtrolig och okonstlad föreställning, som faktiskt förstärks av de små skönhetsfläckarna (ett och annat felspel och felsägning, ett ambient högtalarknaster som får Ferguson att lågmält lova att han ska elda upp den gitarrusling som är boven). Det familjära understryks av underbara gästartisten Herdis Molinder, 86, som läser "A voice to calm you down" och körar i "Black light shines".
Mycket fokus ligger på senaste skivan, och den avskalade inramningen ger låtarna ett nytt skimmer. Man kan sakna bandet ibland, men med tanke på att låtvalet är synnerligen koncentrerat till det senaste albumet är det mest en fråga om yta, inte om djup.

Anna Ternheim gör en djup ­ dykning i nuet snarare än i sin historia, det är en konsert som lovar gott inför framtiden.