Att lösa en biljett till Nashville för att spela in med gamla uvar, det riskerar att bli en kliché. Kikki Danielsson har gjort det, Jill Johnson likaså. Med flera. I början av sommaren var Lasse Berghagen där och skrev låtar. Och om en dryg vecka kommer Lars-Kristerz "Från Älvdalen till Nashville", inspelad i countryns huvudstad.
Nu har Anna Ternheim gjort samma, inte särskilt unika, resa. Den bara låter väldigt annorlunda. Som om hon hittat ett annat Nashville. En plats där cowboykepsarna fått ligga kvar på hatthyllan och standardformuläret för hur en skivinspelning i Tennessee ska utformas brann i lägerelden redan första kvällen.

Eller så är hon bara en tydligare artist med en starkare vilja än många velat ge henne. Unik, helt enkelt. "The night visitor" låter ju väldigt mycket Anna Ternheim, trots att alla bollplank - från producent till trumslagare - är utbytta sen sist.
Det är Annas gitarrspel och speciella sångstil i centrum, igen. Låt vara lite mer i mitten än senast - om man inte räknar den specialutgåva av "Leaving on a mayday" som la till en rad akustiska versioner som bonusspår.

Gästlistan med musiker i cd-häftet är lång som en stång, men "The night visitor" svajar aldrig och är utsökt sammanhållen. Det låter, i brist på bättre ord, vackert.
Det finns stunder på albumet som hör till hennes absolut starkaste i karriären. Covern "The longer the waiting the sweeter the kiss" är en ljuvlig duett som får tiden att stanna och luften att vibrera. Den avskalat ödesmättade "Bow your head" är en fantastisk blues och en magnifik folkvisa på en och samma gång. Men det finns mer. Allt låter så otvunget. Melodierna kommer naturligt och sången känns oförfalskad.
"The night visitor" är ljudet av en artist som rest långt bort, men hittat hem.