"Anna själv tredje" är en dörr som står på glänt mot en grönskande trädgård. Solen gassar och luften står alldeles still. Albumet är det vackra i ögonblicket, skörheten i växtligheten i motljus - men framförallt förgängligheten med den perfekta sommardagen. Vetskapen om att solskenet redan nästa dag kan vara förbytt mot hårda vindar, ett piskande regn som förstör de känsliga bladverken. Sådana omedelbara associationer föder Anna Järvinens tredje fullängdare. Det är musik som är visuell, som luktar och smakar.
Utan att det var meningen, blev hennes tre första album en trilogi. Bland dem är avslutande "Anna själv tredje" utan tvekan det sorgligaste. Det finska vemodet besjunger kärlekar som aldrig blev, relationer som härdas ut, som låtsas och som faller sönder. Albumet är sällsynt sammanhållet, men saknar å andra sidan kanske ett riktigt direkt popspår, en "hit".
Man känner igen sin Anna Järvinen från de tidigare albumen. Hennes signifikativt sköra röst och böljande melodispråk klättrar genom albumet som en ranka. Men ljudbilden har också utvecklats på ett fullt logiskt sätt. Där debuten var oerhört lovande och någonting man inte hört förut, är trilogins sista del noga slipad med det allra tunnaste sandpapprat. Textmässigt riktas blicken inåt, sökande. Melodierna är virvlande lätta och undflyende. Och Gustav Ejstes och de andra i det hyllade bandet Dungen är Anna Järvinens perfekta kavaljerer - deras gräsdoftande flumpop blir snöret som håller ballongen kvar vid marken.