Roxette är ute på en omfattande och framgångsrik världsturné.
Ironiskt nog har de aldrig känts mer inaktuella. Inte ens under den period då de låg i djup dvala samtidigt som Per Gessle gjorde solosuccé och återförenade Gyllene Tider för historiens mest besökta sommarturné.
Senaste skivan befinner sig så långt ifrån Roxettes succéalbum att det är som ett jämföra rymddamm med solsystem.
Det är förvisso inte där problemet ligger live. Per och Marie spelar bara två låtar från nya albumet, tidigt i showen, resten är en hitkavalkad som inte skiljer sig särdeles från duons samlade hitsamlingar.

Det är förståeligt att de lägger krutet på de två skivor som gjorde dem världskända, "Look sharp" och "Joyride", det är till och med klokt. Ett upplägg baserat på de två senaste albumen hade kunnat sluta i en mindre katastrof.
Problemet är att de inte gör något fiffigt eller överraskande med sina popklassiker. De spelar dem rakt upp och ner. Variationen består i att det åker fram en akustisk gitarr då och då. Det mesta låter som en axelryckning.

Förändringarna i showen håller Gessle, sin vana trogen, till det minimala. Däremot är bandet mer samspelt än för ett halvår sedan, och Marie sjunger säkrare.
Återstår en show som låter exakt som låtlistan här intill. Pilla ihop den i Spotify och höjdpunkterna kommer att bli de samma. Det är powerballaderna som är grejen, särskilt med tanke på att "Joyride" låter som en trasig karusell och "The look" återigen urartar i Beatles plattaste bidrag till rockhistorien ("Hey Jude"). Och apropå platt så kan man konstatera att det var länge sedan en så fattig scenshow nådde Globen. Det mesta signalerar lågbudget. Inga videoskärmar, ingen cool grafik, inga fyrverkerier. Den enda specialeffekten är som hämtad från en skolavslutning:
Vid ett tillfälle dimper det ner tiotalet badbollar över publiken.

Fansens omotiverade eufori över Roxette-bollarna gör att man fylls av ett slags ömt medlidande med de forna världsstjärnorna.
Tiden har sprungit ifrån Roxette, men de gör så gott de kan.