Janis Joplin, Tupac, Elliott Smith, Jeff Buckley, Roy Orbison, Johnny Cash, för att nämna några. Och så i fjol; Michael Jackson.
Amy Winehouse är inte den första artisten som ger ut ett "nytt" album efter sin tragiska död, och heller inte den sista.
Det kan tyckas lite märkligt, men det är inget konstigt med det. Fansen vill ha mer, skiv­bolaget ser sin chans. Materialet finns ju.
Amy Winehouse hade inte spelat in ett helt nytt album när hon dog i somras, men hon hade testat några nya idéer.

Några av dem kan höras på "Lioness" men det mesta är gammal skåpmat, uppfräschad av producenterna Salaam Remi och Mark Ronson. Till exempel tidiga ­versioner av "Tears dry on their own" och "­Valerie" (välgjorda överkurser, men inte bättre än originalen), covers på låtar som först gavs ut innan Amy ens var född samt ett par duetter.
"Body and soul", låten som gavs ut på Tony Bennetts duett­album tidigare i höst är hennes sista inspelning, och den är elegant. "Like smoke", har Nas på gäst-rap, inspelad efter sångerskans död och den låter bara klantig.

Albumets absolut största förtjänst är Amy själv. Hon sjunger starkt och själfullt, med en cool närvaro oavsett om det handlar om reggae lika sexig som en furusoffa eller gammal blåögd dry martini-jazz.
Hon låter som den enda i sitt slag, även på halvfart.
En del av skivans intäkter går till Amy Winehouse Foundation, som har som mål att hjälpa ungdomar som exempelvis fastnat i missbruk.