Fem månader senare… Och Amanda Jenssen gör allt för att öka distansen till ”Idol”. Hon säger att hon egentligen inte ville söka till programmet, att hon inte ville vinna.
Ändå känns ”Killing my darlings” som en idoldebut. Inte för att Amanda Jenssen låter som övriga debutanter från tv-showen, inte alls, snarare för att skivan – trots all ”attityd” – ger ett lite ofärdigt, ängsligt intryck.
Det är förmodligen rätt tänkt att inte spela in några nya versioner av ”Idol”-favoriterna ”Suspicious minds” och ”Hallelujah”. Samtidigt är de fortfarande Amanda Jenssens bästa framträdanden.

På ”Killing my darlings” låter det aldrig som om hon är beredd att falla ner på knä och sjunga. Man anar talangen – Amanda Jenssen har dessutom skrivit över hälften av materialet – men den får aldrig blomma ut.
Eller flippa ut för den delen. Jag vet inte vad det beror på, jag är inte producent, men ”Idol”-Amanda känns som en coverartist med klyftiga referenser.
Sen är det rösten.
Den borde kännas hest rockig och häftigt soulig, men är ganska omelodisk och gapig. Jag hade väntat mig lite mer Duffy, lite mindre 4 Non Blondes.
Men singlarna är bra.