Den där junieftermiddagen i Småland hade jag god lust att putta hela "Idol"–juryn i Kalmarsund. Amanda Jenssens premiärshow var kass. Ett drygt år senare har det hänt nåt.
"Happyland" är en underbar skiva.
En av årets bästa hittills.
Alla kategorier.

Om debuten kändes så där lite lovande är det här så nära fulländning en 21–åring kan komma. 21 år förresten. Är tvungen att dubbel–googla men åldern stämmer. Var kom det där ifrån? Jag är impad av Rufus Wainwright, för att jämföra med nån som ligger när Amanda rent musikaliskt, och djupet i hans musik men han är ju gubbe i jämförelse, eller åtminstone 15 år äldre.

Musiken krälar sig bakåt i tiden. Amanda står under en gatlykta på 72 rue de Belleville. Édith Piaf, Charles Aznavour, ockupationstid, kabaré. Sen super hon sig full på Cotton Club, och somnar i en rännsten på Broadway. Louis Armstrong, "Stormy weather", dollargrin, Tony Soprano. Musik, teater, livsstil från andra sidan Atlanten. Men sidekicken Pär Wiksten kastar naturligtvis popkonfetti på henne under denna ryckiga musikaliska resa. "Autopilot" ligger till exempel på Penny Lane. Tror inte att popvänstern kommer att fira med tårta på onsdag, om man säger så. Tror snarare att Lars Winnerbäck och alla vi andra "Idol"–belackare som straff får tvångsläsa jury–Andreas självbiografi. Lundatjejens nya är det definitiva beviset på att "Idol" kan vara av godo.
Imponerande.