Förväntningarna är skyhöga, lokalen är smockfull och Adele Adkins är bakis. Hon var tydligen "shitfaced" kvällen innan.
Mellansnacket är en rolig kontrast till hennes finstämda retrosoul. Adele snackar som en burdus pubentertainer ("My fucking boyfriend just left me.., what an arsehole", "I can't belive I'm still sweating") som om hennes balladpall var en barstol och publiken hennes polare.
Ibland hasar hon ner från pallen. Ofta med en självironisk replik, exempelvis om att hon dansar som Nicki Minaj. Engelskan är en skön kontrast mot sina hårdtonade amerikanska kolleger. Men hennes musik är inte på skämt.På skiva kan rösten kännas starkare än låtarna, men live är det en annan femma. Adele sjunger överjordiskt bra.

Första uptempolåten kommer efter 45 minuter, men det är inget som stör. Hon gör radiohitsen "Chasing pavements" och "Rolling in the deep", och när man hör hennes covers förstår man varför de hamnade på skiva. Adele skulle förmodligen kunna få "E det fel på mej?" att kännas ända in i själen. Hon har ett unikt tilltal, och en magnifik soulröst. Det är förstås ingen nyhet, men det är fortfarande sensationellt.