Sensation på Broadway i tidigt 80-tal. Karlar i kvinnokläder hade förekommit i hundratals år, men en romantisk komedi om två mäns kärlek, det var nytt i bred Broadway-underhållning.

I dag är temat inte chockerande, men fortfarande finns kärleken kvar, framför allt kärleken mellan mor och son – även om morsan råkar vara transa.

Den känslan måste komma, man måste bry sig om personerna och det är detta, som tar en hel såsig akt. Berättandet stapplar, replikföringen är torftig och shownumren från transvestitklubben är inte ens parodiska, bara tröttsamt överdrivna.

Och medan jag är kvar i den negativa upplevelsen. Baletten, som består av unga herrar i plymer, den är en besvikelse och håller inte Oscars-klass.

Andra akten tar fart direkt. Tempo, humor, kontakt och mycket känsla. Plötsligt bryr man sig och dras in i den försmådda transans moderskärlek.

Suzanne Reuter, som har en mindre roll, smyger in några komiska tonfall och sjunger bättre än någonsin.

Per Andersson, absurd fjollig husa, får fart på gagsen och kontakt med publiken.

Sven Nordin, välsjungande skådis från Norge, spelar nu sambo till nattklubbsdrottning Zaza så det märks.

Och så Loa Falkman med hela sitt omfattande register i rollen som homosexuelle Albin och nattklubbsdrottningen Zaza. När han spelar kvinna, så gör han det så återhållet och precist, så man tror på honom. När han spelar manlig man, så blir det mycket komiskt.

När han i musikalens stora låt, "Vår bästa tid är nu", leder ensemblen och salongen, då skapar han en stämning, så man vill glömma första akten.

Men den ligger där och skaver.