Efter en mycket svag trea och rätt misslyckad fyra, en spinn-off om Wolverine, har X-men-serien gjort en u-sväng tillbaka i tiden. Med Matthew Vaugn ("Kick- ass") vid rodret berättas nu om hur Professor X och Magneto gick från spirande broderskap till svorna fiender.
Ett säkert kort när det gäller att rädda filmserier på dekis är att gå tillbaka till begynnelsen. Det gjorde underverk för både Batman och Star Trek och det funkar bra även för mutanterna.
Filmen tar avstamp i andra världskrigets koncentrationsläger men utspelas till största delen under tidigt 1960-tal då de båda specialbegåvade männen möts och blir vänner. De börjar också samarbeta med CIA när det visar sig att det finns fler av samma sort, naturligtvis ondsinta sådana, som jobbar med ryssarna.

X-men har alltså gått och blivit ett kalla kriget-drama, men det är inte så segt som det kanske kan låta. I ett snillrikt upplägg visar det sig att mänskligt DNA muterar i rekordfart under "atomåldern" och att den nya sorten spelar avgörande roller under Kubakrisen. (Det ryktas redan om fler uppföljare och det inte förvåna mig om det till slut är tack vare X-men som Berlinmuren faller).

Det är roligt att gotta sig i 60-talskitsch och att se de nyupptäckta unga mutanterna finslipa sina färdigheter. De komplexa relationerna i X-men-gängen växer fram och den emotionella kärnan i berättelsen, om utanförskap och hur vi alla bär på både ont och gott, får nästan Anakin Skywalker att blekna.
Men den största behållningen är Michael Fassbender. I avsaknad av Wolverine är hans Magneto den överlägset mest intressante karaktären, som går från ungt offer till hämndsökande mördarmaskin som brottas med sitt inre.

Hardcore-fans kan säkert ha synpunkter på att manuset inte har sitt ursprung i de gamla serierna. Själv har jag mer problem med all omotiverad kvinnlig lättkläddhet. Bara för att handlingen numera utspelar sig på 60-talet behöver väl inte även kvinnosynen förpassas dit?
Det finns också några riktigt ostiga plumpar i manuset, repliken "mutant och stolt" förekommer några gånger för mycket och drar ned betyget.
Men i det stora hela är "X-men: First class" ett förstklassigt uppsving.

SÅ BRA ÄR SKÅDESPELARNA

James McAvoy

Den unge Charles Xavier visar sig vara en charmig spjuver som med en "groovy baby"-aktig framtoning charmar studentskor på universitetet. Han läser också tankar och tror sig finna en broder i den unge Erik. En välspelad roll men lite mer bakgrundshistoria hade inte skadat.

Michael Fassbender

Detta är Fassbenders film. Hans förvandling från Erik Lehnsherr, som först upptäcker sina krafter i koncentrationslägret, till den mäktige Magneto är den bäst utvecklade i filmen. Här får vi förklaringen till Magnetos mörker och Fassbender gör honom till ett mångbottnat monster.

Jennifer Lawrence

Den unga Raven blir Charles skyddsling och enda vän under uppväxten. "Winter's bone"-stjärnan har några töntiga repliker men är verkligen bra som blåfärgad och osäker ung kvinnomutant som växer upp och blir Mystique, som tvingas välja sida.

Kevin Bacon

Vi möter honom först som den nazist som skapar Magneto genom lidande och trauma. I en film där i stort sett alla andra har förmildrande kvalitéer måste det väl finnas en som är genomond och som vanligt gör Kevin Bacon ingen besviken.

January Jones

Hade det inte varit för att hon mestadels är iförd raffset hade man kunnat missta henne för den kyliga Betty Draper från "Mad men" även här. Hennes tankeläsande femme fatale Emma Frost har dock coolare egenskaper. Funkar trots allt ganska bra.