För det första - det är stor skillnad mellan Jane Austens och systrarna Brontës romaner. Där den förra fyllde sina historier med romantik, humor och övervinneliga skandaler levererade de senare mörka berättelser med nedåtgående spiral som röd tråd.

Emily Brontës "Wuthering heights" ("Svindlande höjder") från 1847 är historien om det mörkhyade hittebarnet Heathcliff som utvecklar en ödesdiger kärleksrelation med dottern i sin nya familj. Deras kärlek stöter på patrull från flera håll, Heathcliff flyr hemmet för att återvända när det möjligen redan är för sent.

Filmatiseringen av "Wuthering Heights" är Andrea Arnolds tredje långfilm och den första sedan succén "Fish tank" (2009). Jag gillade verkligen den historien, karaktärerna hade dåliga sidor men också försonande drag, den raka berättelsen var inlindad i ett katastroflarm som tjöt stumt i bakgrunden och skådespeleriet var lysande. Förväntningarna var således ganska höga på den här.

Det är en vacker film Arnold skapat tillsammans med fotografen Robbie Ryan - färgerna, ljuset och naturen är påtagliga medspelare och faunan är närvarande hela tiden. Dialogen är sparsmakad och i stället får närbilder på hår som fladdrar i vinden, regn som sköljer över ansiktet, flygfän som dunsar längs fönsterblecket driva handlingen framåt.

Handkameran följer oroligt huvudpersonerna i hasorna för att i nästa scen övergå i långa stillastående tagningar där någon långsamt bryter fram ur gräset, genom dimman.

Men, det är för utdraget - regnet, hedarna, leran, vinden som viner, trädet som skälver - det händer för lite när det väl händer något för att de naturalistiska transportsträckorna ska hålla i dryga två timmar.

I andra delen haltar skådespeleriet och jag har svårt att tro på 1800-talsfiguren som utbrister "Dra åt helvete era fittor."

Betyget blir godkänt för det är tyvärr ingen fullträff Andrea Arnold presenterar, vackert men inget som griper tag.