Ari Folman var ung israelisk soldat i Libanonkriget 1982, det som eftervärlden mest minns för massakern av palestinier i flyktinglägren Sabra och Shatila.
Ari Folman minns inget alls.
Luckorna i det förflutna är utgångspunkt för hans film. Han söker upp forna kamrater för att få veta vad som egentligen hände, går i terapi för att gräva fram undangömda minnesbilder.
I filmen hör vi de forna soldaterna berätta, men vi ser dem bara som teckningar. Varför kan man undra – kan en dokumentär vara animerad och ända kännas äkta?
Jo, det kan den. Metoden tycks i själva verket perfekt för den som vill närma sig traumatiska händelser. Krigets fasor blir inte mindre fasansfulla, snarare förstärks alla intryck. Det blir lättare att följa Folman på resan in i det förflutna. Manipulerade minnen och mystiska mardrömmar gör varandra sällskap. Steg för steg söker de sig tillbaka till den undanträngda verkligheten.

När de till slut når fram är det tid att lägga undan ritstiftet. De sista minuterna är tv-fotografers grymt sakliga bilder från 1982.
Hela tiden syns det politiska spelet i fjärran, det som styr stridsvagnar och händelseförlopp. Bashir är de kristna falangisternas ledare Bashir Gemayel, vald till Libanons president – men mördad redan innan han tillträtt sitt ämbete.
Under långa blodiga timmar härjar hans anhängare bland flyktinglägrens skyddslösa invånare. Utanför väntar den israeliska armén utan att ingripa.
En av soldaterna heter Folman.
Svarslös står han sedan inför levande och döda.