700 år har gått  sedan människorna lämnade jorden – full av skräp, utan växter, obeboelig. Men de glömde stänga av den lilla roboten Wall-E.
I sju sekler har han komprimerat sopor, samlat på sig små fina saker och tittat på 60-talsfilmen ”Hello Dolly”.
Plötsligt får han besök av EVE, en modern och glänsande    maskin på jakt efter liv och kärleken slår till.
Människorna på lyxrymdskeppet Axiom har blivit feta, försoffade och fullkomligt debila av det sorglösa livet, men när EVE återvänder med en växt och Wall-E i bagaget börjar det hända grejer.

Som så ofta när Pixar animerar så är det helt fantastiskt häftiga världar de bygger upp. Hisnande sopberg, effektiva robotar, satellitsvärmar i rymden och bebiskolonier på rymdskeppet formas med samma intensiva kärlek som Wall-E:s stora ögon och EVE:s kyliga yta. Ljuden är makalösa och bara att det inte finns någon mänsklig dialog de första 45 minuterna eller så, är vansinnigt och coolt.
Historien är också alldeles underbar. Liksom att det mest mänskliga som finns kvar i framtidens universum – om vi inte tar bättre hand om oss själva och jorden – är en skruttig gammal robot.
Det är mycket som gränsar till genialitet i den här filmen. Egentligen är det bara en sak som retar mig och jag förstår att det låter kritikergnälligt i överkant, men det är sant: Wall-E är lite för gullig för att vara robot.