Gus Van Sant visade tiden fram till en skolmassaker ifrån olika vinklar i suggestiva "Elephant", utan att ta ställning.

För de som hade Columbine-morden färskt i minnet, var det ett säreget perspektiv. I "Vi måste prata om Kevin" visar Lynne Ramsay händelserna genom förövarens mor, som blivit måltavla för sonens handlingar sedan han hamnat i fängelse. Det är också en ovanlig vinkel.

Det finns likheter i Ramsays skildring och Van Sants stil på senare tid. Introt är långt och ordlöst. Väldigt lite visas ifrån brottsplatsen. Nutid och dåtid blandas fragmentariskt med mardrömmar till Radiohead-gitarristen Jonny Greenwoods intensiva ljudlandskap. Och fotot dröjer sig kvar på suddiga ansikten.

Tilda Swinton spelar modern. Hennes utmejslade ansikte är som locket på en vulkan. Blek och plågad stirrar hon rakt ut när hon tar emot spott och örfilar på gatan. Hon försöker förstå vad som ledde fram till dådet.

Man navigeras runt i hennes minnen när hon lägger ihop bitarna.

Kevin är diabolisk ifrån födseln. Modern försöker axla sin roll, men hon har svårt att få till det. Dialogen är skicklig och det gör det hela ännu obehagligare.

Vad hade du gjort om du hade fått ett sånt barn? Skulle du älska det ändå? Det är en fråga som filmen ställer.

Det är Swintons film hela vägen. Hon får verkligen visa vilken virtuos hon är. Det som går emot henne är att hon har en viss kyla i sig själv, som ibland skapar ett avstånd.

"Morvern Callar"-regis­sören har gjort ett ­spännande psy­kologiskt projekt som hade varit ett storverk om inte några detaljer hade glömts bort i det flyktiga.