Låt det bli sagt omgående: Görel Cronas regidebut efter eget manus är imponerande. Rejält imponerande.
Tre kvinnor ovetandes om varandras existens får ärva ett smärre gods i Västergötland av en Dolores.
Ingen av dem kände henne.
I huset bor en man, en kyrkvaktmästare. Han är av den mer ovilliga sorten och vägrar att acceptera att ny luft och flödande ljus ska släppas in i de kvalmiga salongerna.
Vem var Dolores? Vilket mörker bar hon med sig i själen genom livet? Vad ville hon inte tala högt om?

Utforskandet av huset och dess gömmor blir för Sassa, Birgitta och Antonia en väg att leta i de egna inre rum där tankar och minnen dväljs. Föreställningar som bubblar och söker sig upp mot ytan.
Det är långt ifrån vackra saker.
Maria Lundqvist, Carina Lidbom och Malin Arvidsson - kanske representerar de olika sidor och kynnen av en och samma kvinna, slår det mig - är de välstämda instrument som elegant håller denna tysta lek om hemligheter och begär levande.
Det finns något ögonblick när Crona förlorar fokus och berättelsen blir mer "Stjärnorna på slottet" än allvarsamt drama, men så korrigerar hon sig på direkten med en sällsynt mogen gestaltningsförmåga och man åker med igen.

Cronas handlag påminner om Mai Zetterlings i "Amorosa" - att till synes utan ansträngning skapa en atmosfär som gör det bekvämt både för den som agerar och den som ska bevittna.
Med andra ord det svåraste balansnummer en filmare kan ge sig på.
Crona berättade i tv förra veckan att hon redan jobbar på ett manus för en ny film.
Det är inte utan att man undrar hur fortsättningen ska bli när början är så här storslagen.
Någon bör genast ge henne alla de pengar hennes bildfantasi kräver.

Till sist: Per Oscarsson.
Detta blev hans final som skådespelare - han gör en liten roll grannen som kanske vet något om vad Dolores valde att dölja - och det både värmer och smärtar i hjärtat att se honom och samtidigt tvingas ta farväl till en av Sveriges stora.