Medelmåttigt men underhållande om trollkarlen Merlins lärjungar i nutid som blandar fysikexperiment, humor, biljakter och lite ”Heroes” med Nicolas Cage i yvigt trollhår.
Filmen är Cages initiativ och inspirerad av en sekvens ur Disneyklassikern ”Fantasia” från 1940. I sekvensen trollar Musse Pigg liv i sopkvastar utan sin läromästares översyn. Ett trick som helt ballar ur. Scenen finns även här, i en finurlig version, i övrigt skiljer sig filmerna helt.
Det här är en moderniserad Merlin-saga som utspelar sig i nutid på Manhattan. Här blandas nörd-vill-vinna-barndomskärleks-hjärta med hjältedåd och ett fantasydrama ifrån Merlins tid med krigande trollkarlar. Kanske lite för många trådar – och underhållning har stått högre på listan än magi.
Fysiknörden Dave blir upptäckt i en antikaffär. Han visar sig vara en utvald trollkarlslärling. Hans läromästare (Cage) är noga med vilka skor han har när han lär honom trolla, men Dave har ingen riktig känsla. Däremot är han en lovande fysiker och det är inte så dumt att kombinera magi med.
Cage strider konstant med sin ärkefiende (Molina) som vill utplåna världen, de fnyser åt varandras daterade trolleritricks och rekryterar lärlingar för att krossa varandra.
Smålustiga repliker gör filmen underhållande, men de bär den inte. Inte heller de tusenåriga trollkarlarna instängda i ryska dockor eller metalldrakarna som flyger i väg ovan New Yorks skyskrapor ger filmen den tyngd som trolldom och saga bör ha.
RONNIT HASSON

Så bra är skådespelarna

Nicolas Cage

Han är charmig, stjäl showen från Baruchel som egentligen har huvudrollen, men passar inte som trollkarl. Det blir för mycket ”stjärnan Cage i trollperuk” och för lite magi. Kolla däremot in honom i ”Kick-Ass”, där svänger han som hjälte.

Jay Baruchel

Baruchel gör ett godkänt jobb men har ingen ordentlig karisma. Det gör det lite svårt att tro på att hans drömtjej faller som en fura efter att ha sett hans smått geniala fysikprojekt. Men bristen ligger i manuset.

Alfred Molina

Molina känns för mycket som en figur, det är lite: ”Hö, hö, här kommer den onda trollkarlen i plommonstop”, lite platt och lustigt. Och det kan ju knappast ha varit meningen.

Teresa Palmer
Är allmänt stilig och skarp, men blåögt skriven. Trots det levererar hon snyggt. Det som inte finns i manuset, finns i spelet. Synd bara att tjejer måste vara vackra eller häxor i trollerifilmer.