Första Transformersfilmen hade lite smak av Michael Bays dekadenta humor. Robotbilen Bumblebee, en Camaro, pratade halvpsykotiskt genom fragment av radiodängor som bytte spår.
Alla auktoriteter - FBI-agenter, föräldrar och lärare - var egenkära nervknippen som blev förlöjligade. Samtidigt var actionscenerna med undergångstemat bombastiska.
Det verkar vara Bays signum.

I den nya, mobiliserar sig Decepticonsrobotarna igen för att invadera jorden och Bay tar ut svängarna ännu mer. Varje millisekund fylls av absurda utspel, kärleksgnabb och överflödiga sidohistorier - utöver gyttret av robotar som byter skepnad.
Efter en och en halv timma tappar jag lätt koncentrationen. Och då är det en timma kvar.
Nya typer - med utstuderade kroppsrörelser - har tillkommit. Slackerrobotar, dumbommar, krabb-botar. Finlemmade metalliska urdjur kläcks ur metallkulor.
I vardagsmaskinerna gömmer sig Autobotarna. En skärva från moderplaneten Allspark, transformerar dem till robotar igen, så att de kan bekämpa Deceptions. Metallskrot och köksapparater letar sig upp som köttslamsor på Autobotarna. De formas till bilar, sedan flygplan, sedan motorcyklar och lastbilar.

Plötsligt går det upp för mig att jag är robotkär.
Transformeringarna under de kompakta två och en halv timmarna är ett konststycke. Och ljudet - de skitiga rundgångstonerna av mekanisk karaktär - genererar total roboromantik.