Uppföljare är ett irriterande oskick som tyder på allvarlig brist på fantasi. Det är en trist form av riskeliminering där det enda som betyder något är att ängsliga producenter ska få tillbaka sina investeringar. Bakgrunden till att leksakerna från "Toy story" 1 och 2 får liv på nytt handlar i grunden såklart om de här sakerna. Men då och då dyker tillräckligt bra idéer upp som faktiskt motiverar ett återseende av, trots allt, älskvärda karaktärer.
Och "Toy story 3" är en sådan fullträff. Proppad med humor, spänning och hjärteknipande dramatik känns den tredje filmen om leksaksgänget nästan som en animerad Indiana Jones, på helt rätt nivå för barn (till skillnad från försommarens "Shrek" som talade mest till vuxna)

För leksakerna får det riktigt svettigt. Deras barn, Andy, har vuxit upp och är på väg till college. Woody, Buzz Lightyear, Jessie och de andra har inte blivit lekta med på evigheter och inför hotet att bli bortslängda eller lämnade på vinden blir de efter viss tvekan glada när de blir ivägskepp-ade till ett dagis. Men tillvaron där visar sig vara allt annat än harmonisk, bakom den pastellfärgade fasaden lurar ett skräckvälde. För att ta sig därifrån formuleras en plan, värdig flykten från Alcatraz.
Det är bara att gratulera genierna på Pixar till ännu en framgång, "Toy story 3" ligger i samma klass som förra årets "Upp". Animationen är fantastiskt bra utförd men den verkliga styrkan ligger i innehållet.

Kombinationen av komisk träffsäkerhet, smarta de-taljer och att fånga värme och känslomässigt djup med hjälp av vardagligheter som borttappade nallar är briljant.
När en melodramatisk clown dyker upp och gravallvarligt förklarar den tragiska bakgrunden till leksaksgängets nya nemesis dagisets enväldige härskare, den onda kram-björnen - då smälter jag och längtar nästan efter en uppföljare.