För 20 år sedan befann sig Randy ”The Ram” Robinson (Rourke) på toppen inom den märkliga och fejkade underhållningscirkus som kallas wrestling.
Nu – vid drygt 50 – lever han ett bakgårdsliv långt från glamour och stora pengar; en tillvaro i grått på steroider och sprit. En förlorare längst ner i näringskedjan.
Några vänner har Randy inte, han försöker se på strippan Cassidy – Marisa Tomei i ännu en modig roll – som en nära och kär, men måste betala för varje möte.
Många föraktar honom och enda gången Randy omsluts av värme är när han åter befinner sig i ringen. Även om det är oceaner mellan hur det en gång var och nu är. Wrestling är det enda han kan och det enda han känner stolthet inför. Och så finns hoppet om ännu en stund i strålkastarskenet.
Kontakten med dottern har befunnit sig på sparlåga under åren. När Randy försöker med en klumpigt utsträckt hand kan det naturligtvis bara gå på ett sätt.

”The wrestler” är en synnerligen kraftfull film om människor som håller på att förlora sin styrka.
Här finns inga gyllene gudar och huvudperson har dessutom både hörapparat och glasögon. Alla är de åldrande ringvrak med krämpor och leder som ständigt säger ifrån.
Deras historia har skrivits med ärr på kroppen. För att inte tala om själarna som fått ständiga slag och sparkar.
Darren Aronofskys rörande berättelse är en armbåge rakt i ansiktet och en storstilad uppvisning av Mickey Rourke. Antagligen är detta rollen han var född att spela.
Uppriktigt sagt är det ibland omöjligt att säga var wrestlaren börjar och slutar och Rourke tar vid. Så sammanflätade är karaktären och skådespelaren.
I sanning både mäktigt och kusligt.