Kate Winslet är en enastående skådespelerska.
Nyss gav hon nerv och förtvivlan åt ”Revolutionary road”, här låter hon oss känna närhet och distans till en komplicerad personlighet i en komplicerad historia.
Den börjar kärleksfullt i det sargade efterkrigs-Tyskland. En 15-årig skolpojke blir en mer än dubbelt så gammal spårvagnskonduktörs älskare.
Winslet är konduktören, Kross den unge pojken. Under en för honom livsavgörande 50-talssommar älskar de – han läser högt ur världslitteraturen. Kärleksscenerna är många och passionerade, filmens första tredjedel påminner nästan om ”Mandomsprovet”.
Men oroande tecken finns – och sedan den mystiska kvinnan plötsligt försvunnit tar det skuldtyngda förflutna över.

Pojken finner många år senare att hans unga livs stora kärlek varit SS-vakt och skickat judiska kvinnor i döden i Auschwitz. Inför rätta medger hon med ett slags naiv uppriktighet sina illdåd, annat förtiger hon i skam.
Eftervärldens dom är hård men själv tycks hon mest förvirrad. Den forne älskaren vänder sig bort – men finns ändå kvar.
”The reader” skulle ha gjorts av Anthony Minghella – som gjorde ”Den engelske patienten” – men redan före hans plötsliga död förra året hade Daldry – känd för ”Timmarna” – tagit över.

Daldry har gjort ett i bästa mening gediget arbete. Hans förhållande till det svåra ämnet är inte alltid glasklart men obearbetade trauman gestaltas av ypperliga aktörer – Cross är ett fynd, Lena Olin övertygar i en liten dubbelroll.
Och Winslet – ja, hon fick sin väl förtjänta Oscar.
Fast hon kunde lika gärna ha fått den för ”Revolutionary road”.