”Mannen från Mars” kom 1951 och anses i dag (57 år senare) som ett epokgörande science-fictiondrama.
Ingen lär säga samma sak om denna nya version, som nu behållit originaltiteln ”The day the earth stood still”, 2065.
Frågan är om den ens räcker fram till påska.
En uppenbarligen väldigt erkänd kvinnlig rymdbiolog – kombinationen trovärdig roll och Jennifer Connelly är ibland svårsmält – blir under stort hemlighetsmakeri bortförd av myndigheterna för att försöka förklara varför ett föremål från rymden rusar mot jorden i 30|000 kilometer i sekunden.
Innan hon ens hinner säga ”kraschlandning” har klotet under inbromsande former placerat sig i New Yorks Central Park.

Och som en Messias för 2000-talet stiger fram – håll i er nu – det manliga skådespeleriets störste träbock: Keanu Reeves. Han har med sig en beskyddare från galaxerna där ute; en gigantisk robot som vid jämförelse framstår som rena sång- och dansmannen.
Reeves har som moraliskt högstående varelse kommit för att rädda vår planet – från oss själva.
Som om vi inte av all svulstig och öronbedövande domedagsmusik redan förstått att vi ligger illa till.

Stressen och bullret tilltar vartefter och gör att ”The day…” blir enbart en tom tunna som skramlar utan innehåll. Som ett new age-präglat ”Heroes”-avsnitt på tomgång.
Dessutom gör Reeves inkapslade stelhet ett betydligt mer komiskt än skrämmande intryck.
Då blir det mer ”Min vän från Mars” (glöm aldrig Ray Walston!) än mannen från samma himlakropp.
Och det kan väl ändå aldrig ha varit meningen?
Mats Bråstedt