Piratradion i mitten på 60-talet. Den gav oss reklamfinansierad rockmusik under en tid då svältfödda lyssnare sörplade i sig varje sekund som vore de barn på nytt och just upptäckt modersmjölken.
Samtidigt som denna olagliga verksamhet var ett finger åt hela radiomonopolet. Och åt ett etablissemang som krävde förbud och nerläggningar och som ansträngde sig till det yttersta för att dra ur kontakten.

I Sverige drev Britt Wadner Radio Syd från ett fartyg i Öresund. Jack Kotschack satt på sitt skepp på internationellt vatten utanför Stockholms skärgård och sände Radio Nord. Deras verksamhet gjorde att det höll på att springa läck i huvudet på sossarnas paragrafryttare.
Men störst var Radio Luxembourg och dess plattvändare var kungar i sitt eget vuxendagis.
Richard Curtis (”Notting Hill”, ”Love actually”) minns den här tiden och försöker omfamna den med all den kärlek och sentimentalitet han är mäktig.
Det går så där.

Mitt ute i Nordsjön ligger den båt och guppar till vilken unge Carl (Tom Sturridge) skickas av sin mamma. Här regerar hans gudfar och ett antal dj:ar – alla manliga – är dennes undersåtar. Då och då kommer det kvinnor dit ut och ynglingen blir en dag man. Sex, kul piller och rock´n´roll.
Det svänger om varje låt i ”The boat that” rocked”, men själva filmen står märkligt stilla. Mycket för att personerna är trötta klyschor – har inte Bill Nighy gjort den här typen av ”coola” roller väl många gånger nu?
Och skälet till Philip Seymour Hoffman medverkan kan vara ett av bioårets stora mysterier.
Alla inblandade verkar dock ha haft kul under inspelningen, det riktigt syns att de trivts med att få ”rocka loss” ett par veckor.
Synd att den glädjen aldrig smittar av sig.
Men det är, som sagt, lysande musik.