Sam Raimi har med sina tre "Spider-Man"-filmer etablerat Marvel Comics hjälte på filmduken, så Peter Parkers historia är välbekant. Marc Webb, som här regisserar sin andra långfilm, väljer att berätta den från början, en så kallad reboot med bland annat nya skådisar, och Webb har lyckats skapa en nästan fulländad superhjältefilm.
Receptet på det goda resultatet är en välbalanserad blandning av action, drama och humor. Efter en stillsam inledning börjar en spännande förvandling av den unge Parker i en tunnelbanevagn - en kalvig Garfield studsar chockad upp i taket, fastnar i medpassagerarnas kläder och kan på inga sätt tygla sin nyvunna superstyrka. Dagen efter vaknar han tonårstrulig och lyckas rasera halva pojkrummet trots att han bara ska göra sina vanliga morgonbestyr som att stänga av larmet och borsta tänderna. Det är gjort med glimten i ögat och med stor kärlek till sin superhjälte i vardande.
Snyggt gjord
Detta mixas med en trovärdig vardag av studier, oroade styvföräldrar, skuldkänslor, svindlande hopp, dräktkonstruktion och en famlande ungdomsförälskelse.
Det är naturligtvis snyggt gjort, svingarna genom storstadsdjungeln är välkoreograferade och jag gillar att handlingen utspelas i en nutidsmiljö som andas framtid, lite som Gotham City fast vi vet att det är New York men inte riktigt när...
Lutar åt uppföljare
På minuskontot? Aningens för lång, några scener med flygturer mellan huskropparna kunde skurits ner, skurken är i svagaste laget och på sina ställen hör jag musiken på ett sätt som jag inte brukar, ibland är det av godo, bitvis stör det mig när den bryter fiktionen.
Betyget blir en stark fyra för det är en högklassig rulle i sin genre och den överlägset bästa "Spider-Man"-filmen hittills. Och förhoppningsvis sätter Webb tänderna i en uppföljare, det lutar åt det om man får tro klippet efter eftertexterna...
