Nästan alla har haft en Ted - ett tufsigt gosedjur, en urtvättad snuttefilt, en filur att krama om och prata med när ingen annan varken lyssnade eller förstod. En allierad som alltid fanns där - i med- och motgång. Och vem fantiserade inte om att denna själsfrände av syntet och stoppning skulle säga något tillbaka, vakna till liv och finnas på riktigt.

För John blir drömmen verklighet och hans julklappsbjörn förvandlas till en levande bästa kompis.

Men åren går, Ted är nu en björn kring 30+, ingen höjer längre på ögonbrynen när han far fram, och minst imponerad av alla är Johns flickvän Lori. Det är dags för björnen, och John, att växa upp och dra ner på rökat och drönartillvaron i ungkarlslyan.

Det här är i stort sett Seth "Family Guy" MacFarlanes film. Han har skrivit manus, regisserar och gör Teds röst. Det är komedi på en ganska vulgär nivå där kroppen och dess behov står i centrum. En stor del av behållningen är dialogen men McFarlane har också förstått vikten av givande bifigurer och det är en njutning att se Matt Walshs bilförsäljare och Joel McHales slemmiga chef. Utan dem, med flera, hade det kunnat bli en ganska lättviktig grabbflabbig rulle, istället blir det riktigt kul rätt ofta. Att Mark Wahlberg har en tantfrisyr from hell och att en avslutande teddystöld blir lite för mycket står jag därför ut med.

Filmen har fått stor uppmärksamhet och om det bottnar i att vi alla drömt om en låtsaskompis som blir verklig eller för att den här teddybjörnen är så befriande långt ifrån både Nalle Puh och Paddington, och dessutom hysteriskt rolig, låter jag vara osagt. Men passa på att njuta av en opassande, fluffig, pälsklädd sälle som inte drar sig för någonting.

Och får man inte nog av Ted, som kan vara både charmerande och sjukt jobbig, har han en Facebooksida som uppdateras flitigt och i samma anda som filmen.