"Är det nån annan som ser det här?", frågar sig Curtis (Shannon) medan himlen förmörkas och blixtarna ljungar inför hans ögon.

För är det kanske så att den orkan som närmar sig och hotar att ödelägga hans hem och allt han håller kär bara något som stormar - inne i hans huvud?

Med andra ord; är det vanföreställningar och hallucinationer och håller den 35-årige Curtis på att bli schizofren som sin mamma? Hispan nästa?

Curtis vet inte själv - Michael Shannon skildrar hans oro mästerligt - men väljer att bygga ett stormskydd på baksidan av sitt hus.

Du tycker inte att det låter dramatiskt med ett plåtskjul i marken? Det är det.

Jeff Nichols film innehåller en ständigt krypande osäkerhetskänsla om vart den är på väg. Dessutom lyckas han inkorporera Ohios flacka landskap och ytterligare höja dramatiken.

Om man hade kunnat fråga Terrence Malick hade han säkert sagt att han gillar det. Då förstår ni att det inte är vem som helst Nichols lutar sig emot. "Take shelter" är så väl sammanhållen att inte en bild eller en replik känns som utfyllnad eller onödig.

Shannon, ofta sorgligt sidsteppad när man pratar fantastiska amerikanska skådespelare runt 40, är redan omnämnd och Jessica Chastain visar med sitt känsliga spel att hennes nyvunna berömmelse är här för att stanna.

Välagerat, välskrivet och välregisserat.

Inte många fel på "Take ­shelter" med andra ord.