Frånsett att man kan ställa sig undrande till nyttan med en nyversion, så är "Straw dogs" 2011 mindre skrämmande och mer pryd än Sam Peckinpahs omdiskuterade våldsspiral.
Den som till exempel hoppas få se lika mycket av Kate Bosworth som man fick av Susan George 1971 får långnäsa. Då var Dustin Hoffman en pacifistisk matematikprofessor som drevs till en gräns där han tvingades slå tillbaka. Besten i honom vaknade och ramaskrina i medierna - "så kan inte en civiliserad människa bete sig" - var lika högljudda som de skrämda ropen inne i bio- salongerna.
James Marsden, som ser ut som en äppelkindad variant av James Franco, är nu filmmanusförfattaren David som träffade sin fru Amy (Bosworth) genom en tv-såpa som de gjorde tillsammans.

De bestämmer sig för att flytta till hennes uppväxthåla i Mississippi, där alla verkar vara grannar med bondlurkarna i "Den sista färden". Att köra omkring i en Jaguar i lilla Blackwater är att tigga om stryk. Något David snart bli varse.
"Straw dogs" fångar en känsla av utsatthet och hot som den bibehåller ganska länge.
Alexander Skarsgård är bra som gängledare och trånande - för att inte tala om terroriserande - expojkvän till Amy. En man färdig att explodera när som helst.
Hans lätt inställsamma leende och påklistrat vänliga stil, sam- tidigt som han ofta har fingret på avtryckaren är en läskig kombination.

Tyvärr kapsejsar "Straw dogs" rejält den sista halvtimmen när David och Amys hus förvandlas till ett fort under den blodiga vedergällningen.
Då blir det enbart tröttande och väl tydligt att Rod Lurie inte är någon Peckinpah och att Marsden är ljusår från Dustin Hoffman. Eller 40 vanliga år för att vara exakt.