Först finns två vanliga familjer – en mamma–pappa–barn och ett sambopar. De känner inte varandra men kommer att gripa in i varandras liv, grymt och obarmhärtigt. Barnet dör i en trafikolycka, påkörd av mannen i det andra paret.
Från den stunden finns två trasiga familjer.
Bilisten är utan skuld säger rätten, men det hjälper inte. Att döda ett barn är bortom förlåtelse. Så även om sambon är förstående, sitter den olycklige fast i sin olycka. Flickans föräldrar vill han ta kontakt med men törs inte.
Inte förrän han en dag ser till att stöta ihop med mamman när hon väntar på lokaltåget. Hon vet inte vem han är, och det säger klick. Med främlingen kan hon tala om dottern som om hon ännu levde.
”Stockholm östra” är alls ingen romantisk komedi, knappast ens en romantisk tragedi utan en passionshistoria född ur sorg – osannolik men trovärdig. De flesta av oss har dessbättre inga egna erfarenheter – eller i vart fall inte samma erfarenheter – men kan ändå rätt lätt förstå.
Den knäckta livslusten och det desperata behovet av ny mening styr de drabbade längs nya spår mot oförutsedda mål.
Att de hittar fram utan att vi ramlar av längs vägen är skådespelarnas förtjänst – inte bara Iben Hjejles och Mikael Persbrandts – och än mer regissörens, långfilmsdebuterande Simon Kaijser da Silva. Han har tidigare jobbat med tv-serier som ”Höök” och ”De halvt dolda”. Här styr han som den värsta dansk tryggt och säkert genom sin känsloladdade historia, håller balansen till och med i det svårhanterade slutet.
Han har haft gott stöd av Pernilla Oljelunds manus. Att ge en liten station och ett förortståg nyckelroller är förstås ett säkert grepp. Så var det redan när David Lean gjorde ”Kort möte” för 65 år sedan.
Så bra är skådespelarna
Iben Hjejle
Hela hennes väsen uttrycker behovet av att på något omöjligt vis hålla fast vid det förlorade barnet. En lysande insats jämförbar med Nicole Kidmans i ”The rabbit hole”, Naomi Watts' i ”21 gram” och Trine Dyrholms i norska ”De osynliga”.
Mikael Persbrandt
Han har tyngden och sårbarheten, det hjälplösa kontaktbehov och den skrämda tystnaden – som snart växer till ett stort svek. Han vet liksom inte riktigt vad han gör, men gör det med stor självklarhet. Aldrig en falsk ton.
Henrik Norlén
Den i dubbel mening drabbade pappan reagerar självklart och lättbegripligt – utan att ha några riktiga möjligheter att förstå vad som händer honom.
Liv Mjönes
Spjärnar emot när hennes sambo hamnar i sitt alldeles privata limbo efter olyckan men snart känner hon sig bara övergiven. En flicka som blir av med sin lekkamrat.
