I 50 år har James Bond varit den brittiska säkerhetstjänstens trogne tjänare. Lojaliteten har prövats - otaliga gånger har både han själv och filmserien varit nära döden - men med osäkrade vapen och skarpladdade repliker har han alltid löst sina uppgifter till uppdragsgivarens belåtenhet. I somras fick han till och med eskortera drottningen till OS-invigningen.

Men här har han det svårt.

När Daniel Craig tog över rollen fick den till synes osårbara kroppen både sargad själ och mänskliga känslor. Värdet av vackra damer och dyra whiskysorter devalverades.

Nu, i den tredje filmen med Craig, fullbordas rekonditioneringen. Regissören Sam Mendes, van vid relationsdramer som "American beauty" och "Revolutionary road", överger inte Bondfilmernas specialiteter - action­scenerna är lika häpnads­väckande och replikerna lika vässade som nånsin förr. Och humorn är lättsamt tillbakalutad som alltid.

Men Mendes gör sam­tidigt och självklart livet inom hennes majestäts säkerhetstjänst till ett slags familjedrama där allsmäktiga M och hennes modersbundna agenter tvingas ut i dödsdans. Storskurken kommer den här gången inifrån organisationen och han är en fullblodspsykopat helt i klass med Blofeld.

Uppgörelsen blir på så sätt ett triangel­drama mellan M och två av hennes "söner" - det är skickligt komponerat och ypperligt presenterat med raffinerade blinkningar mot olika filmhistoriska höjdpunkter.

Samtidigt blir M ansatt av politiker och regeringstjänstemän som i agentverksamheten ser en föråldrad rest från gamla tider.

Manuset anknyter med betydande klurighet till just de gamla tiderna och de gamla filmerna - agent 007 har trots allt varit filmhjälte i 50 år. Q, som under många år försåg Bond med fantasi­fulla vapen, är tillbaka - men nu som ung datanörd. Till och med Bonds gamla Aston Martin finner en självklar plats i historien.

Bond själv har nästan alltid varit en succé som cool super­man och avspänd under­hållare - ändå är det här är den första riktigt stora Bondfilmen.