När det vändes blad för drygt ett år sedan och vi tog steget in i 2011 var Michael Fassbender fortfarande, trots "Hunger" och "Inglorious basterds", tämligen okänd.
En skådespelarnas skådespelare.
Den allvarsamme Rochester i "Jane Eyre", en ung Magneto i "X-men: First class" och den något kinkige Carl Jung i "A dangerous method" ändrade på det.

Och en knapp vecka efter att det skrivits 2012 i almanackan går Fassbenders tour de force upp på svenska biografer.
Rollen som den sexmissbrukande och djupt olycklige Brandon (skådespelarpriset i Venedig, Golden Globe-nominerad) är ett sådant köttstycke Mikael Persbrandt hade kunnat sälja sina barn för att få sätta tänderna i.
Fassbender och Steve McQueen, att han har samma namn som den gamla actionstjärnan är lite fräckt, känner varandra sedan "Hunger" och det som här driver Brandon är en aldrig stillad aptit på sexuella kickar.
Han har en framgångsrik finanskarriär i New York, men jobbet är nästan i vägen för det som upptar det mesta av hans vakna tid: prostituerade, barragg, ett ständigt runkande och surfande på nätet.

Porr är prefixet för hela hans tillvaro, men också den hjärtlösa tyngd som hela tiden drar honom neråt och omöjliggör nära relationer.
Tomheten i Brandons själ är monstruös.
Fassbender är mästerlig på att förmedla den, en uppvisning av osedvanligt slag.
Brandons kontrollbehov får sig en rejäl knäck när hans allt annat än ordningsamma - och ömhetstörstande - syster (spelad av Carey Mulligan) flyttar in i hans lägenhet.
Sissy är en sökande skådespelare/sångerska och ögonblicket när Mulligan lyckas ljuta nytt liv i slagdängan "New York, New York" går inte att stå emot.
"Shame" är bitvis väldigt explicit - vi får verkligen se mer av Fassbender och Mulligan än vi tidigare gjort - men blir aldrig pornografisk. Tragiken är därtill alldeles för omfattande.

McQueens svarta drama är tätt och intensivt. En sorts Golgatavandring som på slutet trots allt inger hopp när Brandon börjar förstå de värden som verkligen länkar människor samman.