Babak Najafis skildring av 15-åriga Sebbes trassliga tillvaro är en skicklig insikt i vad som kan få skolelever att löpa amok med vapen i skolan. Sebbe är mobbad. Förödmjukad både i hemmet och i skolan. Lever i fattigdom som få kan föreställa sig i Sverige. Hans ensamstående mamma dricker och är psykiskt instabil, men hon kämpar för att det ska gå ihop. Det går inte alltid bra. Ibland går det uruselt.
Kanske är det inte det bästa, men Sebbe avgudar och skyddar henne oavsett, som barn ofta gör. Men vem bryr sig om honom? Han är ensam i sin sorg. I sin förödmjukelse. I sin ilska. I sitt rum. Med sina tekniska små pryttlar och en ohämmad ilska, som växer.
Oerfarne Sebastian Hiort af Ornäs gör ett empatiskt och stenhårt porträtt av Sebbe. Likaså Eva Melander, av modern. De växlar mellan värme, utsatthet och ursinne. Mellan att stortrivas ihop, trots misären, till att förakta varann och ha total tillitsbrist.
Najafi gestaltar de här växlingsförhållandena med styrka och insiktsfullhet i den trassliga situationen. Dialogen och händelseutveckling går organiskt fram och för in intressanta symboliska inslag som balanserar mot det socialrealistiska, som att en herrelös gatuhund speglar både Sebbe och hans mammas inre känslor och utanförskap.

Men hopplösheten. Allt som kan gå fel, gör det. Och när allt ackumuleras, fumlas twisten bort. Det försvagar en smula.
I övrigt är ”Sebbe” ett kraftfullt genombrott för såväl skådespelarna som regissören.

Så bra är skådisarna

Sebastian Hiort af Ornäs

Sebastian får ett stort genombrott med den här rollen, som är hans debut. Trots hans unga ålder känns det som om han inte inte gjort annat än att vara framför kameran. En stjärna är född.


Eva Melander

Evas styrka är att vara anonymt vanlig, näst intill intetsägande, men också spela ut enorma psykiska svängningar. Just kontrasterna ger filmen en verklighetskänsla som få kan ge.

Kenny Wåhlbrink

Kenny är mobbare och granne. Han är duktig på att vara självklart elak, samtidigt som hans mjukare sidor lyser igenom korta stunder. Det ger lite tröst och hopp, som det finns lite av i filmen.