Han upptäcktes i slutet av 60-talet när han sjöng på enkla estrader i bilstaden Detroit. Låtarna speglade arbetar- miljön. 1970 kom första skivan, snart också den andra.

Skivbolagsfolk såg en ny stjärna i Bob Dylan-klass.

Men det blev inget, Sixto Rodriguez lysande karriär tog slut innan den börjat. Han gick tillbaka till byggsvängen - och fortsatte att sjunga på små klubbar.

Skivorna förblev osålda och glömdes - utom några som letat sig till Sydafrika. Där trycktes snart nya upplagor - på nytt och på nytt. Efter ett par årtionden och en halv miljon sålda plattor var Rodriguez idol bland unga vita motståndare till apartheidregimen.

På den tiden var Sydafrika ett stängt land, och om idolen visste ingen mer än det lilla som stod på skivomslagen. När apartheid fallit och gränserna öppnats tog alla för givet att han redan var död - somliga trodde sig till och med veta att han tagit sitt liv på scenen.

Historien om Rodriguez är fantastisk - bortom all rimlighet. Och den är genialt berättad av svenske Malik Bendjelloul, som annars mest gjort musik-dokumentärer åt SVT.

Början liknar en thriller. Sydafrikaner söker en legend men vet inte var de ska leta, förrän några ortsnamn i en text leder dem mot chockeran-de överraskningar.

Dittills skymtar huvudpersonen bara i gamla journalfilmer och som en skugg-figur på Detroits gator. När han så stiger fram i ljuset visar han sig vara nästan opassande perfekt för filmen. En timid man som alls inte sörjer den missade karriären - men gläds med sina nyfunna fans. Vad som hänt med alla pengar han ovetande dragit in bekymrar honom inte.

Rodriguez musik - den bortglömda - hörs hela tiden, inte som bakgrund utan som alltings självklara kärna.