Vad gör man om man får sparken från sitt jobb som regissör för ”Twilight”? Tja, fortsätter ändå, som om ingenting har hänt.
Det är uppenbart att Catherine Hardwicke, som gjorde den första filmen i den framgångsrika vampyrserien, gillade sitt jobb. Med den upphottade historien om Rödluvan har hon försökt upprepa samma framgångsrecept. Sagolika naturromantiska miljöer, en ung vacker hjältinna med inte en, utan två, hunkiga friare. Och så lite övernaturligt jox, denna gång en opålitlig varulv som kan byta skepnad till människoform.

För enkelhetens skull spelar Billy Burke, ”Twilight”-Bellas pappa, även rollen som lilla Rödluvans pappa. Tyvärr har Hardwicke tappat exakt all den fingertoppskänsla hon visade prov på i ”Twilight” och riktigt starka tonårsskildringen ”Tretton” innan dess.
Här tar hon oss med till ospecificerad medeltid och en liten by där de flesta ser ut som de nyligen checkat ut från en dyr botox- och/eller tandblekningsbehandling.
I den lilla byn bor den vackra och tuffa Valerie, som gärna hänger med farmor och ofta bär röd slängkappa. Hon är kär i den snygge men lite farlige skogshuggaren Peter men hennes mamma vill gifta bort henne med smeden Henry, ett tydligen solklart bättre kap. Men kärleksintrigerna läggs tillfälligt på is när den där mystiske varulven börjar plåga byn.

Då dyker Gary Oldman upp och gör en (skittråkig) variant av sin typiska sadist, här i form av en fader Solomon, självutnämnd expert på varulvar. Han har med sig ett antal män och en stor metallelefant där han godtyckligt torterar misstänkta bybor.
Riktigt plågsamt blir det att bevittna det misslyckade försöket att skapa suggestiv stämning med hjälp av Karin Drejers musik under en byfest, något som effektivt punkteras av att kidsen i byn dansar övertydlig porrdans som om de vore fjortsar på Rhodos.
Detta är en slarvigt utförd skolflicksfantasi för ”Twilight”-generationen, med sorgligt lite äkta mörker, bett och kokande blod.

SÅ BRA ÄR SKÅDESPELARNA

Amanda Seyfried

Jag gillar verkligen Seyfried och hennes docksöta utseende gör henne perfekt för den här rollen. Hade hon bara fått chansen att visa mer passion, mörker och skräck- vilket jag tror att hon kan – hade Red riding hoods getingkonto plussats på ordentligt.

Julie Christie

Vilket slöseri att sätta Christie i rollen som farmor. I en drömsekvens dyker den klassiska ”Vilka stora ögon du har farmor”-dialogen upp och det är så ofrivilligt komiskt att jag tycker synd om min gamla ”Doktor Zhivago”-hjältinna.

Gary Oldman

Han ska väl föreställa jätteond och dramatisk men jag somnade nästan när Oldman drog in med sina mannar i byn. Det känns som att även Oldman har gjort sin roll lite i sömnen för han är mest bara tröttsam.