Visst har det funnits höga förväntningar på teamet som gjort film av Jack Kerouacs ikoniska roman om beatpoeternas födelse i slutet av 40-talet. Det har varit mångas dröm.

Men tyvärr lyckas inte ­Walter Salles helt.

Vi möter författaren Sal som är Kerouacs röst och Dean, vildhjärnan som inspirerar honom att frigöra sig och vara gränslös i skrivandet och livet.

Dean öppnar alltid dörren naken. I sängen ligger minst en kvinna och hans vänner är välkomna att delta. Höga på gräs eller amfetamin, dansar de extatiskt till jazz, stjäl bensin och mat eller driver runt mållöst.

Sal och Carlo är uppslukade av Dean. Till viss mån ­förälskade. Det strömmar ut i poetiska associationer. Men det gränslösa livet har också fula konturer. Dean är en samvetslös narcissist. Svek och skuld är tunga ankare i den fragmentariska fylle­historien.

Märkligt nog är filmen seg. Garett Hedlunds Dean lyser i sina stunder, men är för harmlös. Även Sam Rileys Sal är blek.

Viggo Mortens e ns porträtt av Old Bull Lee baserad på ­William Burroughs drabbar däremot.

Walter Salles är en begåvad regissör med "Central ­station" och "Dagbok från en motorcykel" bakom sig. Han borde ha förlorat sig mer i "On the road". Gjort det till sitt.

Vilda danser, otyglade kön, poetiska strömmar av språk, borde vara spännande, men det är så plikttroget iscensatt att det känns som att betrakta ett museiföremål.