20 år har gått sedan studenten i Enköping och det har blivit dags för återförening på Stor Karlsö där de sågs sist. Gotlandspolisen Maria Wern är skeptisk – varför träffa klasskompisar man inte sett på två decennier, dessutom har ytterst lite gemensamt med? Men i samband med inbjudan utsätts Maria för hot och plötsligt känns en långweekend på annan ort ganska lockande. På plats i havsbandet vankas det middag och resumé av åren som gått men knappt har mörkret lagt sig över ön förrän det första offret ligger med halsen avskuren i snålblåsten.

Blir övertydligt

Filmen bygger på Anna Janssons deckare med upplägg à la Agatha Christie om en samling människor som en efter en stryker med och där alla är misstänkta...

Det är snyggt gjort, interiörfotot och ljussättningen är vackert och proffsigt genomfört, och känsla av tv-film från de tidigare Maria Wern-filmatiseringarna är bortblåst.

Men karaktärerna är grovt tillyxade vilket gör dem övertydliga och ointressanta och historien tyngs ned av bitvis segdragna replikskiften och brist på parallellintrig.

Smårolig och läskig

Filmen är på sina ställen smårolig, på andra lite läskiga, men som helhet blir intrycket ett väldigt hallåande efter den ena och den andra som beslutat sig för att på egen hand ge sig ut i beckmörkret där en mördare lurar. Och man frågar sig hur svårt det kan vara att hålla ihop, att hålla sig till upplysta platser, att skicka SOS-signal med fungerande ficklampor...