När alla flyttar till Stockholm drar unga Ulla till Värmland, inte för att njuta av naturen utan för att köra fort.
Det är 60-tal och då var rally en folksport. I Värmland – men inte bara där – körde unga grabbar sönder sina trimmade bilar på grusvägarna.
Sedan kraschade alltihop in i trafiksäkerhetstänkandet och stora tävlingar las ner. Rallyvågen ebbade ut.
Men här är det 60-tal.
Många grabbar kör. Ulla får inte, för tjejer ska inte hålla på med sånt. Så tycker de flesta, även Ullas glada pojkvän som själv är bilmek.
Ulla ger sig förstås inte och filmen rullar tryggt i spåren av hundratals sportfilmer där utestängda och nederlagstippade reser sig och mot slutet vinner över konventionerna.
Sånt är roligt att se.

Men roligast är 60-talet – fiket, dansbanan, lokalredaktören med Rolleiflex-kameran, landsortssamhällets trygghet och instängdhet. Inget finlir men åtminstone en del av den gamla rallyatmosfären finns med, den som fick folk att gå upp mitt i natten och titta på bilar som passerade – även där det inte var fartsträcka.
Eva Röse spelar Ulla och gör ett trovärdigt porträtt av en otrolig tjej – glad och energisk, besatt av sin dröm. Mindre glad men lika okuvlig är hennes kartläsare, Marie Robertson. Hon struntar i bilar men vill till varje pris bort från släktgårdens fängelse.
I den tredje stora kvinnorollen driver Maria Lundqvist byns fik. På kvällarna sjunger hon ”Sånt e’ livet” med dansbandet och bär på den svärta som behövs för att kvinnokampen ska bli mer än en dekoration.
Karlarna förblir hyggliga – eller ohyggliga – prickar i periferin.