I början av 30-talet var finanskrisen värre än i dag, bankerna drev sina skuldsatta kunder från hus och hem – folket såg bankrånare som hjältar.
Så blev hänsynslösa mördare som John Dillinger legender.
Dillinger var Chicagokändis. Greps han av polisen brukade han bli spektakulärt fritagen, innan någon domstol hunnit placera honom i elektriska stolen.
FBI-chefen J Edgar Hoover – även han legendarisk – ökade berömmelsen genom att utnämna honom till ”samhällets fiende nr 1”. Han ville skrämma politikerna och få resurser att bygga upp den federala poliskåren.
Det fick han. Och Dillinger blev en hjärteangelägenhet för Hoover, agenten som ledde jakten fick extraordinära befogenheter.

När Arthur Penn gjorde sin klassiker om Bonnie och Clyde – Dillingers samtida kollegor – visade han hur kändisskapet förblindade. Bakom folkets kärlek fanns samhällets hat, märkligt oförberedda mötte de sina öden.
Johnny Depps Dillinger vet vad som väntar. Med dekorativt maskingevär och ett vinnande leende är han den romantiske gangstern personifierad. När slutet nalkas – och han förrådd lämnar den bio där han sett Clark Gable i ”En Manhattan-melodram” – är han redo, de sista orden finns färdigformulerade.

Hans franskättade käresta, känsligt spelad av Marion ”Piaf” Cotillard vet också. Hon känner hans undergångsdrift. Banemännen, anförda av en pressad Christian Bale med plågat stenansikte, gör sitt.
Michael Mann, en av Hollywoods stilsäkraste med filmer som ”Heat”, skruvar upp orkestervolymen och tar vara på varje uns av gangsterromantiken.
Så skapas en amerikansk melodram.