Det intravenösa monstret är tillbaka, fullt av dödlig livskraft. För 33 år sedan skrämde det slag på biopubliken i "Alien" - och gjorde Ridley Scott berömd.
Nu har han - och monstret - återvänt till den ogästvänliga rymdmiljön och skapat vårens mest omtalade film. Det har antytts att "Prometheus" är ett förspel till "Alien", men visar sig snarare vara en parallell historia, där besjälade vetenskapsmän söker efter människans ursprung och finner mer än de förmår ­hantera.

Historien är överjordisk med avstamp i den grekiska mytologi där Prometheus skapade människorna av lera men sedan ställde till det för sig när han ville hjälpa sin skapelse genom att stjäla elden från gudarna. Som straff blev han fjättrad vid en klippa.
Scott väcker liv i klipporna med magnifika bilder och ruggiga effekter. Även om vi är betydligt tåligare nu än när "Alien" chockade 1979, så har somliga scener hyggligt hög äckel­faktor.

Allt utgår från den troende vetenskapskvinnan Elizabeth Shaws, Noomi Rapace, jakt på människosläktets frö. När hon och hennes klåfingriga medarbetare petar i skapelsens mysterier väcker de okontrollerbara krafter. Snart poppar slemmiga saker upp och våldtar allt och alla i sin väg.

Vid det laget för­vandlas den metafysiska historien till rysar­action.
Motsättningen mellan tro och vetande - som Elizabeth Shaw försöker upphäva - skulle kunna ge tyngd åt intrigen, men manuset svävar på målet. Nu övergår småningom svårfångad flummighet i allt tydligare ruggigheter - i en scen gör till exempel Noomi Rapace kejsarsnitt på sig själv.

I stället vilar allt på Ridley Scotts förmåga att med häftiga bilder bygga upp stämning och spänning - och den är betydande.

Med datorers hjälp har det ­blivit en sevärd Ridley Scott-film - imponerande men inte ­enastående, storslagen men långt ifrån epokgörande.