Féprinsessan Lillifee drömmer om enhörningen Rosalie som verkar ha problem. En morgon vaknar hon med Rosalies föl vid fotändan. Fölet heter Lisa och är söt som socker men hon hör hemma hos sin mamma och pappa och gänget från Rosarike ger sig iväg mot nordligare breddgrader för en återförening. Färden går över snötäckta berg och branta klippor, Lillifees vingar fryser och de landar i ett stelfruset land där iskalla prins Snö härskar.

Filmen är baserade på tyska författaren Monika Finsterbusch barnboksfigur och historien är lagom spännande, animationen sevärd och handlingen som sådan helt okej.

"Slår bakut"

Barnen i sällskapet, 3 och 5, är roade och Lillifee lär få fler filmer på meritlistan men budskapet, det ihärdiga inpräntandet att här är en tjej - snäll, ofarlig och förutsägbar vars främsta merit är att göra fint - gör mig deprimerad. Är det så här framgångsrika flickor ska vara, klä sig och se ut? Visst, det är en saga, men var finns den lika framgångsrika "starka, modiga, uppnosiga, egensinniga fén med tufsigt hår och skrynkliga kläder?

Amy Diamond ger åter röst till prinsessan, Nassim Al Fakir gör grisen Pluttens glupska och lite gälla stämma och prins Snö får röst av Danny Saucedo. På deras insatser finns inget att anmärka men anslaget får mig att slå bakut.