Vi har alla sett den, beundrat den – eventuellt funderat på att skaffa en men sedan valt något annat, något mindre vackert, något mindre perfekt men mer användbart. Vi har ratat den där dekorativa men ack så oanvändbara kannan och istället valt en som både går att diska i maskin och hälla ur utan att den spiller.
François Ozons huvudperson Suzanne Pujol är till synes den där vackra men ganska meningslösa kannan, men skenet bedrar.

1977 ska kvinnorna sköta hushållet och göra som maken tänker, tycker och säger. Suzanne Pujol är sedan 30 år den perfekta hemmafrun som flankerar sin make företagsledaren i ur och skur. Hon är alltid lika vacker, välklädd och glad, hon älskar djur, dansar i köket, skriver dikter i en liten anteckningsbok. Ytan är allt och hennes åsikter är inte värda vatten.
Den grå maken Robert har ingen som helst respekt för sin fru utan skulle hellre överlämna familjeföretaget till vargar än låta hustrun närma sig det. Men så en dag strejkar arbetarna, Robert får hjärtproblem och plötsligt tvingas Suzanne ta över rodret på den lätt kantrade paraplyfabriken.

Det är franskt 70-tal med både p-piller, fackföreningsengagemang och kvinnofrigörelse på agendan. Men framförallt är det en tragikomisk berättelse om ett äktenskap mellan en vacker vas och en självupptagen skithög, en film om troféfrun som, till skillnad från majoriteten av sina medsystrar, faktiskt gör sin stämma hörd utan att göra avkall på varken härkomst eller motiv.
Och François Ozon lyckas med satiren – de parodiska huvudpersonerna är övertydliga och situationskomiken förutsägbar – men det är gjort med ett handlag som lyfter både clownerier och mähän till bra underhållning.

SÅ BRA ÄR SKÅDESPELARNA

Catherine Deneuve

Spelar troféfrun ypperligt med stel elegans och vassa repliker.

Gérard Depardieu

Gör en tung men en smula ängslig fackpamp – sevärd men börjar bli I tröttaste laget.

Fabrice Luchini

Gör maken Robert ypperligt, är otrevlig, ocharmig och extremt löjeväckande.