Franska barnskyddsroteln. I ursinnigt tempo följs arbetet ute på fältet, på polisstationen och hemma hos medlemmarna i ett polisteam.

Barnen vittnar och förövarna tvekar. Vissa medger allting. Några är ångerfulla, andra hånler. Nerver är på helspänn. Det är lysrörsbelysning, kaffekopp på bordet och rakt på sak. Utskällningar väntar.

Jobbets baksidor ekar ständigt. Teamet sliter med hemmaförhållandena och det talas om sex oavbrutet - under erkännanden och om det egna sexlivet. Man måste få det ur sig. Vissa har barn och någon är gravid.

Hela teamet får ett skrattanfall när en 14-åring har gått med på sex för att få tillbaka sin stulna mobil. Är det roligt? Nej, men humorn är inte logisk i den miljön.

Stökigt franskt och högljutt

Brotten är hur många som helst. Men det är inget frosseri i snaskiga detaljer. Varje brott, avskyvärt eller ej, är ett av alla som teamet hanterar och tas på lika stort allvar. De gråter hjärtat ur sig när barnen slits ifrån sina föräldrar. Lika dedikerat försvarar de oskyldigt anklagade och bråkar för att få ökade resurser.

När en baby räddas firar de med champagne.

Det är stökigt franskt och högljutt. Men inte i onödan. Det finns ett budskap i ilskan som inte kan uttryckas på ett bättre sätt.

Maïwenn som står för regin, följde ett verkligt team under två år och i filmen visas fall hon stötte på där.

Under två timmar reds ett tovigt nystan av livsavgörande samtal ut som avslutas med en knytnäve i magen. Starkt.