I första anblicken verkar "Pojktanten" vara en film om att leva mellan två kön. Att inte identifiera sig med att vara varken man eller kvinna.

Det fina är att Ester Martin Bergsmark som regisserar och medverkar, själv verkar så tillfreds med att inte veta vad han är. Han sprider ett ljus och en lätthet och hans bildspråk är sagolikt även när det som berättas är dystert.

När han för första gången ser författaren Eli Levén, som påminner om honom själv, blir han besatt av att lära känna honom. Eli har en mer problematisk relation till sin köns­identitet. Bär på många frågor och mycket smärta.

I Ester Martins badkar håller de om varandra och delar innerliga tankar i en serie samtal som pågår under och efter deras kärleksrelation.

Fantasier med androgyna väsen och iscensättningar ur Elis roman klipps in parallellt.

Mer än en film om kön, är det en stark kärlekshistoria, intim och personlig. Själutlämnande och terapeutiskt. Ungdomligt ocensurerad.

Ibland undrar jag om vi verkligen har lov att trampa in i deras högst närgångna möten. Det är inte alltid genomtänkt, men det berör.