Några svarta killar tar kontakt med några vita killar på torget i köpcentret. De vill veta hur mycket klockan är.
Någon kollar på sin mobil. Den som frågat ber att få titta på mobilen, precis en sån stals från hans lillbrorsa förra veckan.
Faktiskt, visst ser det ut att vara samma. Kan de vänta en stund så att brorsan själv får chansen att se om han känner igen den?
Redan från början har de vita killarna - de är tre, en av dem med asiatisk look - känt sig obekväma. Nu vet de att mobilen nog är förlorad även om de andra - de är fem - inte direkt hotat.

Fortsättningen blir en lång dags färd mot natt. De blivande rånarna och rånoffren åker kollektivt kors och tvärs genom stan medan de bit för bit anpassar sig till sina roller. Mycket händer längs vägen, omvärlden gör oväntade inbrytningar och en tåg-åkande vagga har en udda roll. De utsatta pojkarna gör några tama försök att söka hjälp, rymma kommer ingen sig för att göra. Rädslor, grupptryck och negativa förväntningar blir spelplan för ett psykdrama, där utgången tycks given från början.
Vi har aldrig sett något likande, och ändå känner vi igen alltihop. Ruben Östlund visar upp vanliga välbekanta stadsmiljöer och fokuserar på det som alltid finns men sällan märks. Likt en David Attenborough i den beskedliga storstadsdjungeln kan han visa upp underligheter vi av någon anledning inte annars ser.

Gehöret för tonfallen är absolut och verklighetskänslan är starkare än i många dokumentärer. Med enkel självklarhet balanseras på de osynliga barriärer som skiljer fattiga och rika, invandrare och infödda. Filmen har redan fått kritik för att den bekräftar fördomar, men varje högstadie­barn vet likafullt vad han berättar om - även de som själva aldrig rånat eller blivit rånade. Alla känner sig hemma i någon grupp.
När allt är över äter vinnarna pizza, förlorarna får böter på spårvagnen för att de inte kan betala biljetten.