Vid ett första påseende verkar byggklossarna till Ella Lemhagens "Patrik 1,5" föga originella: Två bögar, barnlängtan, pastelltillvaro med Volvo, utegrill och solstol i ett heterosexuellt radhusområde.
Det hade kunnat bli ett alltför igenkännande ned-slag, men Lemhagen är väldigt bra på att förvandla på ytan menlösa streckgubbar till människor av kött och blod och med känslor som ständigt bubblar över.
Sven (Petersson) har varit gift tidigare (Annika Hallin gör hans ex och är som alltid lysande) och har en tonårs-dotter. Efter utträdet ur garderoben har Sven träffat Göran (Skarsgård), flyttat ihop och nu vill de två adoptera.
En son på ett och ett halvt år är tänkt att bli regnbågen i deras liv - om det inte vore för ett kommatecken som hamnat fel. Den 15-årige kriminelle homofoben Patrik är knappast den person de inrett barnkammaren till.

Dock visar sig saker och ting inte riktigt vara som man tror när Lemhagen plockar bort lager på lager.
Torkel Petersson fungerar som kolerisk och lätt alkoholiserad gränsöverskridare, Tom Ljungman växer hela tiden när strulige Patrik sakta mjuklandar - men detta är framför allt Gustaf Skarsgårds film.

Han är helt oemotståndlig med ett milt förlåtande uttryck i ögonen och ett ständigt litet leende i mungipan.
Att åstadkomma så mycket på den lilla ytan gör att man bara vill krama om honom. Jag har svårt att se att det skulle komma någon annan svensk komedi i år som slår lyhörda och älskansvärda "Patrik 1,5" på fingrarna.