Läkaren Barbara kommer till ett litet provinssjukhus i Östtyskland, förvisad från fina kliniken i Berlin. Det är sommaren 1980 och hon försöker ta sig över till väst. Omplaceringen är myndigheternas svar.

På nya jobbet ses hon med misstänksamhet. Arbetskamraterna har inget till övers för överlägsna storstadsbor och Stasi kollar allt hon gör, hennes usla lägenhet får regelbundna besök.

Barbara uthärdar, för hon ska inte stanna. Hennes pojkvän bor redan i väst och kan - med överraskande lätthet - hjälpa henne att förbereda flykten.

Själv försöker hon att ligga lågt - är kyligt distanserad, värnar sin ensamhet. Men hon kan inte låta bli att engagera sig i en internerad ung kvinnas öde, och hon ser att den mysiga kollega som är hennes chef faktiskt har en hel del mänskliga drag.

Så samtidigt som natten för flykt närmar sig, tränger en tvekan sig in i hennes beslutsamhet.

Den ödsliga tillvaron - och våndan inför det livsavgörande beslutet - är förtrycket reducerat till vardagsdrama. Inte alltför originellt, kanske till och med banalt. Men för den som rätt vill förstå de känslor som stasipräster och andra väcker är Christian Petzolds murriga porträtt av Öst­tyskland högst upplysande.